Orsak: Lilla Romeo<3 har fått flera pulssänkningar om dagen och man vill kolla upp om han helt slutar att andas i mellan.. Vissa sänkningar sköter han om själv och höjer pulsen och vissa gånger får vi väcka honom ganska ordentligt och det är jätte hemskt. Man får panik... Går inte att förklara känslan som ränner genom kroppen.. Man blir helt enkelt skit rädd... Det kan bero på maten, eller så också på någon infektion som för tillfället skulle vara mest skrämmande.. Och som vi fasat för mest. Läkaren skulle ta infektionsprover och kolla det, men hon trodde dock inte att det var någon infektion... Romeo brydde sig inte så mycket om alla sladdar som kom tillbaka på hans lilla kropp.. Mamma började gråta, och gråta ännu mera när jag kom hem.. Det kryper alltid sakta in det lilla obehaget, tänk om det blir så, tänk om det blir det, tänk OM... Varför måste man tänka på dessa om... Mitt i börjar mamma tänka på min väns lilla Hugo som hade en mycket svårare start på sitt lilla liv men nu mår bra.. Dessa lilla människoliv som har varit med om en hård start på livet men mår bra i dags läge ger en alltid kraft att orka tänka positivt.Nu är det bara lite extra övervakning och vi går till botten med vad som orsakar dessa "apner" så att lillen får komma hem sen.. Inga tänk om.... Men hjärtat gråter...
Har nu läst igenom alla dina inlägg sedan han föddes. Grattis till den jättejättefina pojken! Tycker han påminner så otroligt mycket om Milea (men det gör i och för sig de flesta prematurer).
SvaraRaderaKämpa på, snart får ni komma hem! (fast jag veeet att det är svårt att förstå). Kram.
Tack! Han är nog det finaste och kämpar på... Känns som en evighet tills vi får komma hem men idag var en bättre dag igen så humöret är på topp.
SvaraRaderaKram