När man saknar någon...

så mycket att det värker i hela kroppen och hjärtat känns som det skulle brista... Då är det riktig kärlek som man inte kan leva utan... Så kändes det för mig igår när vi satt oss i bilen och skulle åka hem fram och tillbaka för att packa med oss mera saker och sköta om vår ekonomi. Jag grät i bilen halva vägen och var livrädd att det skulle hända oss något på vägen och Romeo skulle bli ensam här i Tammerfors.. Jag skrev meddelande åt min syster att hon måste lova att ta hand om honom om det hände något...
Väl hemma ringde jag till Tays och frågade hur lillen mådde.. Han hade hamnat under lampan igen... Helt normalt, men när jag la på luren så stor grät jag igen för den saken. Jag saknade honom så mycket...
Vilken lycka att få komma tillbaka idag och se honom.. Tårarna rann när jag satt bredvid honom. Hans skötare märkte säkert hur svårt jag hade det eftersom hon föreslog att jag skulle ta honom i famnen i alla fall för de hade en flyttbar lampa som vi kunde ha på när han låg i min famn. Underbart att ha honom nära igen.
När det var dags för mat fick vi pröva på något nytt och vi matade honom med en spruta som hade en napp på ändan så han skulle lära sig suga.. Han ville bara sova, inte suga. När vi satt honom tillbaka i kuvösen och bytt blöja på honom vaknade han och bara skrattade åt pappa när pappa matade honom med samma spruta, ända tills han sugit ett par gånger och blev så trött att han somnade. Älskade Romeo <3
Nu lämnar jag honom inte ett dygn mera. Nu har jag packat med mig kläder så det räcker en lång tid framåt, men vi hoppas ju såklart på att få flytta oss närmare hem småningom.