Klart fall sa doktorn och grät...

Nej han grät inte.. Det var en sympatisk liten gubbe som lite såg ut som dr Snuggles men med rött hår och mustasch... Jag lyssnade på vad han berättade, detta bör opereras, hans symptom är p.g.a. bråcket, jag nickade och små log för att visa att jag förstod.. Han skall skriva en remiss till Tammerfors, ni får åka tillbaka dit.. WHAT?? Tammerfors.. Paniken steg väl smått i mig i det skede... Dr Snuggles fortsatte: Jo p.g.a lungorna åker ni till Tammerfors, där måste Romeo övernatta på barnintensiven när det blir dags för operation, det finns alltid någon på tehon både dag och natt... Jag kunde inte annat än försöka se glad ut, jag sa att jo vi känner bra till platsen och jag ville bara snabbt ut ur rummet...
Klädde på pojken i väntrummet var det satt ett annat par, gick med raska steg till bilen var tårarna börjar rinna.. Jag fick grym hepuli.. Tårarna bara rann när jag körde hem.. Tänk om han dör... Vi har ju inte hunnit döpa honom ännu.. Vadå tänk om han dör... Vem fasiken tänker så...
Sen kom jag på att föräldrarna inte får sova på tehon i Tays.. Tänk vad han skall fundera var vi är, och varför det är en massa främmande människor runt honom...

Sen blev jag vettig igen när jag kom hem och började fundera ut hur vi skall ordna det här, och hur glad jag egentligen är över att de äntligen fattade ett förnuftigt beslut och Romeo snart inte behöver ha sjukt mera..
Tänk hur man styrs av känslor.. Rädsla.. Före de positiva börjar dyka upp...Nu får vi då bara vänta på att få post från Tammerfors (borde enligt sköterskan komma inom ett par veckor).. Kanske vi hinner ha dopet före i alla fall, eller ännu bättre hinner komma hem tillbaka före dopet...